Ångest
Tårarna har runnit hela dagen... Borta bra men hemma bäst brukar man säga, varför mår jag då dåligt över att vara tillbaka hemma igen? Det var skönt att "rymma" från mitt liv, så skönt att slippa allt och bara leva för dagen och trycka på en pausknapp För en sekund tänkte jag verkligen att det skulle vara så skönt att stanna i Fañabe, ta ett jobb som inkastare eller något annat jobb och bara leva, bara leva för dagen och ha roligt. Mina ögon fylls med tårar över tanken att behöva gå tillbaka till mitt "vanliga" liv med de vanliga rutinerna. Jag vet inte om resan fick mig att upptäcka något inom mig, och om det är så: varför just den här resan?
Jag kanske inte vill bli bäst i världen, jag kanske bara vill vara mig själv och strunta i alla andras åsikter och förväntingar och istället bara lyssna på mitt hjärta. Läkare är min dröm, men kommer jag få tid för mig själv och göra spontana saker som jag älskar? Hade jag fått välja mellan att åka hem och fortsätta eller att ta en paus och stanna hade jag valt att pausa mitt liv och tagit hand om mig själv. Problemet är att jag inte har några superkrafter, jag kan helt enkelt inte frysa tiden.
Missförstå mig inte, jag älskar mitt liv. Jag pluggar hårt som visar resultat, jag har många underbara vänner, jag reser mycket och upptäcker nya kulturer, jag har ett underbart extrajobb där jag utvecklas så himla mycket som männsika, jag har en fantastisk familj och jag har haft en lätt uppväxt. Fortfarande är det saker i livet som jag saknar, jag har inte varit kär (vilket jag har valt själv), jag har inte kunnat göra något roligt om jag har haft något av högre prioritet på listanoch jag har alltid brytt mig förfärligt mycket om vad andra tycker om mig. Listan kan bli lång och inte ens jag vill läsa igenom allt. Ingen tvingade mig att börja den skolan jag valde, ingen har tvingat mig till att försöka få MVG i varje ämne, inget har tvingat mig att ta avstånd till kärleken, men ändå så är jag inte helt nöjd.
Jag bryter ihop hela tiden, jag har inget svara varför, utan jag kan bara säga därför. Därför är inget svar och varför är en jäkligt dum fråga. Jag pausade mitt liv i en vecka och idag när jag vaknade var det som att någon att tryckt på play igen.
Jag har sagt att jag ska, men inte gjort det. Nu är det dags. Jag lever bara en gång, alla männsikor lever bara en gång. Varför tar man inte vara på den gången? Varför gör man inte saker man verkligen vill göra? Varför bryr vi oss så mycket om vad andra människor tycker och tänker om oss? Varför?
Bäst i världen, ställer jag för höga krav på mig själv? Vem som helst kan bli bäst i världen så länge den tror på sig själv. Har jag börjat sluta tro på mig själv?
Jag har ont i hela kroppen och jag får gåshud så fort jag tänker på det. Imorgon börjar det igen: livet. Livet jag har valt men egentligen inte är helt nöjd med. Jag skulle aldrig kunna fly mitt liv, jag skulle bry mig för mycket om vad andra tyckte om det, men jag måste få chansen till att pausa ibland. Jag vill stanna tiden och bara få vara mig för några minuter. Mig där igen bryr sig om hur jag går klädd eller vad för musiksmak jag gillar. Mig där jag är huvudrollen och birollerna är helt oviktiga. Mig där jag får vara precis den jag vill!
Tårarna slutar rinna snart, dom måste sluta rinna snart. Det flesta ser min fasad: en självsäker tjej som vet exakt vad hon vill och har sina egna åsiker. Fasaden använder jag för att klara av dagen. När jag kommer hem och är för mig själv gråter jag, varför är fortfarande en dum fråga. Jag är nog egentligen väldigt osäker och ensam.
Jag ska verkligen försöka göra mig själv helt nöjd med mitt liv, på ett eller annat sätt kommer jag att lyckas också, jag måste lyckas för att klara av att fortsätta. Om att hitta mig själv innebär att jag måste pausa en längre tid måste jag pausa, utan att bry mig om vad omvärden säger om det.
